Det är ett torg så stort att man behöver tre minuter för att gå tvärs över det. På fyra punkter sitter pelare med kameror som vänder sig långsamt mot varandra, som om de hade ett samtal som ingen annan får höra.
Det är en lördagsförmiddag i mars. Det är fyra grader och en grå himmel. Och torget är, för att vara så centralt placerat i en stad med 2,8 miljoner invånare, anmärkningsvärt tomt.
87 000 ögon
Enligt den senaste tillgängliga inrikesstatistiken finns det 87 000 övervakningskameror i Tasjkent. Det är 31 kameror per tusen invånare — den högsta täthet vi har kunnat verifiera i någon huvudstad i världen. Till jämförelse: Stockholm har enligt en uppskattning från 2023 omkring 4 200 offentliga kameror. Det är 1,8 per tusen.
Det är inte siffran som är reportagets ärende. Det är vad siffran gör med en stad.
Vad människor inte gör
Jag har följt fyra personer i deras dagliga rutiner under en vecka. Två av dem är födda här, två är inflyttade. Den som flyttat hit nyligen — en arkitekt från Almaty — säger:
“Det är inte det jag inte gör. Det är att jag inte ens kommer på det jag inte gör.”
Det är en svår mening att skriva ner i ett block. Jag ber honom upprepa den.
Det offentliga som ett vardagsrum
På café Pakhta sitter äldre män med te och spelar schack i fönstret. På Mustaqillik-torget gör en kvinna ärenden, går in i ett valv, kommer ut. Allt detta sker, men inget av det sker i skuggan. Skuggan har, så att säga, blivit yta. Det som tidigare var privat — att tänka, att tveka, att stanna upp — har flyttats inomhus.
Det är inte det som syns på bilderna. Men det är vad bilderna handlar om.
Frågan om data
Re:public har bett om information från det uzbekiska inrikesministeriet om hur länge bilderna sparas och vem som har tillgång till dem. Vi har fått svaret: “informationen är inte föremål för offentliggörande”. Det är, om något, det mest specifika svar vi har fått hela resan.