Det är inte hoten som har förändrats. Det är vad som händer dagen efter.
Re:public har under vintern och våren talat med 22 kulturskribenter, redaktörer och författare i Sverige om vad de väljer att inte skriva om längre. Samtalen har varit långa, vissa över flera tillfällen. Av de 22 har 19 valt att vara anonyma. Det är i sig en del av reportaget.
Vad de inte skriver om
Tre ämnen återkommer:
- En specifik debatt om religion och konst.
- Ett pågående mål mot en känd författare.
- En rörelse av kritiker som har börjat samordna sina recensioner.
Alla tre kategorierna finns. Alla tre är ämnen som det skrivs om. Men det är inte samma personer som skriver om dem nu som för fem år sedan.
”Det är inte hot”
Jag väntar mig att höra om hot. Det jag hör om är något annat.
“Det är inte rädsla för någon. Det är trötthet.”
Skribenten är runt 50, har skrivit i tjugo år, har ett namn. Vi sitter på ett café i Vasastan och hen pratar om att det varje gång slutar likadant: ett mejl till redaktören, ett möte, en justering av en mening. Sedan en till. Sedan ett mejl till hen.
“Jag vill skriva om det jag är intresserad av. Jag tar inte den kampen om varje sats.”
Den ekonomiska geometrin
Det är en faktor jag inte förväntade mig. Av de 22 jag pratat med är 17 frilansare. Av dem är 12 helt beroende av tre eller färre uppdragsgivare. Det betyder att en avbruten relation kan flytta deras månadsintäkt med 40–60 procent.
Det är inte ett klimat. Det är en ekonomi.
Den nya tystnaden
Den nya tystnaden, som jag har börjat tänka på det, är inte ett skri som tystas. Det är att frågan aldrig ställs. Det är ett ämne som inte föreslås. Det är en text som inte skrivs, för att den inte ens hinner formuleras innan vetskapen om vad som kommer hända med den gör texten ovärd att skriva.
Det är svårare att rapportera om det som inte händer. Det är därför detta reportage tagit ett halvår att skriva.
