Det är ett galleri i en mellansvensk stad. På golvet står tre tomma ramar lutade mot väggen, och på platsen där deras innehåll en gång hängde finns nu en vit duk. Under duken hänger fortfarande verket — kuratorn har inte velat ta bort det helt. Hon har täckt det.
På väggen sitter en liten skylt. Den lyder: Verket är tillfälligt ej tillgängligt. Det är ett uttryck som börjar bli vanligt.
Sex institutioner
Re:public har under hösten talat med kuratorer, intendenter och styrelseledamöter på sex svenska konstinstitutioner. Vi har frågat samma sak: under det senaste året, har ni plockat ner ett verk innan utställningens slut? Om ja, vem fattade beslutet? Om ja, varför?
Av sex svarade fyra ja. Av de fyra var det två som inte hade fattat beslutet själva.
Vem ringer
Det är aldrig en grupp som protesterar utanför entrén. Det är ett mejl, eller ett samtal från en huvudman. Det är en kommun, eller en bidragsgivare, eller en statlig myndighet med koppling till en annan myndighet.
“Det är aldrig sagt rakt ut. Det är alltid en bisats.”
Bisatsen i fråga är, enligt två kuratorer, en formulering om att “frågan kan komma att aktualiseras vid nästa anslagsbedömning”. Det är en hel mening på fjorton ord som flyttar makten över ett verk från institutionen till någon annan, utan att det någonsin behöver fattas ett formellt beslut.
Det vi inte ser
För varje verk som plockas ner finns det, enligt två oberoende kuratorer, två till tre verk som aldrig hängs upp. De har valts bort tidigare i processen, av samma anledning, men utan att den anledningen någonsin formuleras. Det är därför reportaget är svårt att skriva — det handlar om en tystnad som inte lämnar spår.
“Det är inte verket som är farligt. Det är frågan om vem som har rätt att avgöra det.”
Det är, så vitt vi har kunnat dokumentera, en fråga som just nu inte är tydligt besvarad i något av de sex husen.
