Det är augusti 2025 och vattennivån i brunnen är sju och en halv meter under markytan. Femton år tidigare, vid samma tid på året, var den fyra meter ner. Tio år tidigare, fem och en halv. Det är inte plötsligt. Det har skett under tjugo år, och det fortsätter ske.
Vi står vid en brunn i Granås, en by med 41 hushåll, varav 28 har egen vattentäkt.
Sex byar, en kurva
Re:public har — i samarbete med en hydrolog vid Sveriges geologiska undersökning — gått igenom mätdata från 1 240 grundvattenrör i Norrlands inland mellan 1995 och 2025. Vi har särskilt fokuserat på sex byar där minst hälften av hushållen har egna brunnar.
Kurvorna är sammanflätade på ett sätt som inte motsvarar variation över tid. De är inte nedåtgående trender med rekyler. De är ett långsamt golv som flyttar sig nedåt utan att någonsin riktigt komma upp igen.
Vad försvinner
Det första som försvinner är inte vattnet. Det är förtroendet. När en brunn slutar fylla sig vid det datum den brukade fylla sig — det är då något knäpper till för den som har ärvt brunnen från sin far och hens far.
“Min far visste hur mycket vatten som fanns under marken. Jag måste mäta. Det är inte samma kunskap.”
Det de ber om
Inget av de sex hushåll vi besökt har bett om kompensation. De har bett om svar. De har skrivit, sammanlagt, 71 brev till tre myndigheter under sex år. De har fått 14 svar tillbaka. Av de 14 är 11 hänvisningar till en annan myndighet.
Det är ett systemfel som inte är tekniskt. Det är ett administrativt sätt att inte se en kurva.
Den sista mätningen
I oktober, när jag avslutar reportaget, regnar det rikligt i tre veckor. Hydrologen ringer mig en kväll och säger: “Det räcker inte. Det är inte regn som sommarregn räknas i. Det är mätningar i januari.” När januari kommer skickar hen mig grafen för Granås. Den ser ut som året innan. Och året innan det.
