Min mormor läste under tiden hon strök. Det var en konst hon hade utvecklat sedan tonåren: en bok i stället för spegeln, en stryk-järnskiva framför fönstret, två rörelser som hade fått samsas i samma timmar. Det jag minns är inte vad hon läste — för jag var åtta och kunde inte ord — utan att hon kunde göra två saker samtidigt utan att den ena slukade den andra.
Det är, tänker jag nu, det som gått förlorat. Inte tiden. Det är fortfarande tjugofyra timmar i en dag. Men strykjärnet är borta. Det är något annat som strykjärnar ersatts av, och det andra är mindre vänligt mot boken.
Det är inte boken som är annorlunda
Romaner är ungefär lika långa som de var 1965. Klokheten i de bästa essäerna är inte färskvara. Vad som har förändrats är vad jag är när jag öppnar boken. Jag är, om jag ska vara ärlig, någon som under hela sin uppväxt har varit det enda som hänt i hennes huvud just nu. Boken är inte längre det enda. Den är ett av flera rum där andra röster ropar tillbaka.
Det jag har slutat med
Jag har slutat läsa på tunnelbanan. Inte för att tunnelbanan inte fungerar — den har samma vagnar, samma stationer, samma småljud. Det är jag som inte fungerar längre där. Mitt sätt att läsa har blivit beroende av att jag har en plats där jag inte kan göra något annat.
“Att läsa är att be om att inte bli avbruten.”
Det som är kvar
Det som är kvar är morgonen, mellan kl 06.30 och 07.10. En 40-minuters lucka som ingen ringer på. Ingen mejlar då. Inga notiser går igenom. Det är fyrtio minuter där den enda rösten i rummet är textens. Det är, om jag ska säga det rakt ut, det viktigaste rummet jag har.
Det är inte storartat. Det är inte rebelliskt. Det är fyrtio minuter där jag försöker komma ihåg hur min mormor kunde stryka och vara i en annan värld samtidigt.
Det är, mer än något annat, det jag övar på.
