Det börjar nästan alltid med ett fönster.
Den som ska lämna börjar packa vid det som vetter mot gatan. Det är där ljuset är mjukast på morgonen, det är där man under många år har stått och tittat ut mens kaffet har stått på spisen. Och det är där som det första kartongtornet brukar växa fram, mellan elementet och persiennen, som om kartongerna också ville ha lite ljus innan de förseglades.
Tolv lägenheter
Under sex veckor har jag följt tolv personer som av olika skäl flyttar bort från sina hem. Några flyttar inom samma kvarter. Två lämnar landet. En har förlorat sitt hyreskontrakt. En har vunnit ett. Det enda de har gemensamt är dagen — den 14 mars 2026, då alla tolv håller på med samma sak: de packar.
Det är ett enkelt motiv. Det är därför det är intressant.
Det som inte får plats
I varje lägenhet finns det minst tre föremål som ingen riktigt vet vad de ska göra med. En kruka som inte längre passar i den nya köket. En tavla som hör hemma där den hänger. Ett par skor som har gått sönder men ändå följt med från flytt till flytt sedan femton år tillbaka.
“Jag har inte plats. Men jag har inte plats för att inte ha plats heller.”
Det är inte de stora besluten som tar längst tid att fatta vid en flytt. Det är de som handlar om vad ett föremål egentligen är värt — en kvällslampa, en samling vykort, en jacka som doftar av en lägenhet ingen kommer att bo i längre.
Sex våningar nedåt
Sista bilden i serien tas i ett trapphus i Hammarby. Det är torsdag kväll, klockan är kvart i tio, och en kvinna bär den sista kartongen ner för sex våningar. Trappan är mörk för att lampan har slutat fungera tre veckor tidigare och ingen har anmält det. Ljudet av kartongen mot räcket är det sista hon hör innan dörren slår igen bakom henne.
Inne i lägenheten är det fortfarande hennes lukt. Imorgon är det inte det.
